Caroline

Man kan börja med att säga att de flesta amstaffs inte är en hund för alla. Oftast har man fäst sig vid amstaffens utseende eller så har man träffat grannens amstaff som är alldeles underbar. Men betänk också att grannen kanske har lagt ned åratal av flitig träning. Precis om alla hundar utveckas amstaffen efter socialisering, träning, uppfostran och skötsel. Alla hundar har en mängd nedärvda instinkter som är helt intakta sedan urminnes tider. Det som skiljer raser åt är frekvensen av beteendet. Alla raser har "jobbiga" egenskaper som kräver mer av dig som ägare att hantera och träna.

Man ska vara medveten om att med en amstaff har man en potent hund i kopplet, som kräver en fast hand och en ägare som kan läsa hund. Att leva med en amstaff är alltid ett äventyr, de är som en terrier oerhört snabba i handling och tanke. Du måste ha ögon i nacken, lära dig skanna av omgivningen på potentiella amstaffintressen och lära dig använda kroppsspråket för att bli så tydlig som möjligt.

Man ska ha helst ha hundvana när man köper en amstatt, men man kan ha amstaffen som första hund, men man måste vara ansvarsfull och ha ett stort intresse, samt vara medveten om vilken tid det tar att få den lydig. Du bör som person vara säker och beslutsam i ditt handlande, konsekvent och rättvis i din uppfostran. En självklarhet är att man aldrig brukar hugg och slag på sin väg att nå önskade mål. Du bör också ha så mycket känsla för djurs uppträdande att du kan skilja på vad som är vad.

Det går inte nog att punktera att det tar tid att få en amstaff allmänlydig! Den är intensivt medveten om vad som händer i dess omgivning och den är explosiv, t snabb och kan hoppa mycket högt. Lydnad är därför mycket viktig, kanske ännu viktigare än på andra hundar. Köper du en amstaff köper du hela konceptet att minsta lilla felsteg en amstaff gör blåses upp till något stort! En amstaff måste alltid vara under kontroll. Amstaffen är som sagt för sin storlek väldigt stark och har enorm energi, energi som den behöver lägga på något nyttigt. Planerar du ingen planerar den själv och då blir det inte som du tänkt dig kanske. Den går inte och lufsar i vägens riktning utan går från ena äventyret till det andra. Så passa dig för att bli grå och tråkig i amstaffens ögon.

De har fördelen för de flesta att de har en oerhört lättskött päls, lagom storlek och skäller väldigt lite. Trots att den är liten till storleken tar den ofta "stor" plats, den hoppar mycket på folk, är bufflig och den försöker hela tiden påverka sin omgivning. Man skulle kunna kalla det för samarbetsvillighet ;-) De undrar inte vad den kan göra för dig, utan de tänker, vad kan du göra för dem.

Den ska vara mycket tillgiven mot människor, väldigt mysig och lojal, lägger sig gärna i knät på gästerna. Det är just intresset och den stora ivern för liv och människor som gör den så charmig. Det är oftast inga enmanshundar. Den är lättlärd men är som sagt var inte så lätt att få god allmänlydnad på, Det är ju faktiskt en terrier även om det inte ser ut som en klassisk sådan. Den lär de sig nya saker väldigt snabbt. Om man bara som ägare orkar vara kreativ och envis kommer dessa hundar inte bara bli trevliga utan kan också utföra uppgifter helt lysande.

Om man tycker det är viktigt att ens hund ska gilla att umgås och vara "kompis" med andra hundar, så ska man välja en annan ras än amstaff. Risken är annars stor att du blir besviken. Hundar den känt sedan den var liten brukar det kunna gå bra med, även hundar av motsatt kön. Så länge den andra hunden tydligt underkastar sig brukar det också gå bra, om inte är risken stor för bråk. En amstaff får aldrig hamna i bråk, den ska var under kontroll av sin ägare och det gäller naturligtvis alla hundar, men som amstaffägare måste du vara ännu mer nogrann med detta.

Den har ofta stor arbetslust, och lämpar sig mycket väl som arbetshund. I dagsläget finns ett par amstaffs i både elitlydnad och elitspår. Det finns idag också många viltspårschampions. Men först och främst är rasen en mycket social och trevlig familjehund, hos en familj som har den tid och det intresset som krävs för att uppfostra och tillfredställa den.